Tuesday, October 23, 2007
Friday, October 12, 2007
Båten og båra
Kom ban og ta i hajnna nu
så ska han bestefar og du
gå ne' i støa førr å sjå på båra.
Han bestefar så lite vinn
å bale meir med båten sin
så ligg der seggellaus og uten åra.
Og båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Ja båten min, du bane mett,
du kajn vel tru vi to ha slett
oss fram så mang en gong i storm og stille.
Om leia stengt og seglet flengt,
vi heim oss vajnn og støa fajnn,
og uversbåra bar seg stygt og ille.
Ja, båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Men sommars tid når båra blid
og kjælen smaug om kjøl og baug,
då kjent han bestefar seg mjuk i sinne.
Her kujnn eg meg og mine fø
med hus og heim og båt i stø -
og båresull så vart om alt her inne.
Ja, båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Langt vest i hav der sol går ned
dit får han bestefar beskjed
å segle på den aller siste båra
Ho kjem vel snart når alt e klart
og båten ligg med nystelt rigg
og kveldssol over ripe, segl og åra
Den båra e’kje farlig
den båra ho e god
den båra tar dæ varlig
i famn og gjer dæ ro.
tekst og melodi av Mary Pettersen
så ska han bestefar og du
gå ne' i støa førr å sjå på båra.
Han bestefar så lite vinn
å bale meir med båten sin
så ligg der seggellaus og uten åra.
Og båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Ja båten min, du bane mett,
du kajn vel tru vi to ha slett
oss fram så mang en gong i storm og stille.
Om leia stengt og seglet flengt,
vi heim oss vajnn og støa fajnn,
og uversbåra bar seg stygt og ille.
Ja, båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Men sommars tid når båra blid
og kjælen smaug om kjøl og baug,
då kjent han bestefar seg mjuk i sinne.
Her kujnn eg meg og mine fø
med hus og heim og båt i stø -
og båresull så vart om alt her inne.
Ja, båra ho e' farlig og båra ho e' go'
og båra dreg deg ujnner og båra gje deg ro.
Langt vest i hav der sol går ned
dit får han bestefar beskjed
å segle på den aller siste båra
Ho kjem vel snart når alt e klart
og båten ligg med nystelt rigg
og kveldssol over ripe, segl og åra
Den båra e’kje farlig
den båra ho e god
den båra tar dæ varlig
i famn og gjer dæ ro.
tekst og melodi av Mary Pettersen
Thursday, October 11, 2007
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svåt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i et glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karen Boye
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svåt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i et glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karen Boye
Ord Over Grind
Du går fram til mi inste grind,
og eg går òg fram til di.
Innanfor den er kvar av oss einsam,
og det skal vil alltid bli.
Aldri trenge seg lenger fram,
var lova som gjaldt oss to.
Anten vi møttest tidt eller sjeldan
var møtet tillit og ro.
Står du der ikkje ein dag eg kjem
fell det meg lett å snu
når eg har stått litt og sett mot huset
og tenkt på at der bur du.
Så lenge eg veit du vil koma i blant
som no over knastrande grus
og smile glad når du ser meg stå her,
skal eg ha ein heim i mitt hus.
Haldis Moren Vesaas
og eg går òg fram til di.
Innanfor den er kvar av oss einsam,
og det skal vil alltid bli.
Aldri trenge seg lenger fram,
var lova som gjaldt oss to.
Anten vi møttest tidt eller sjeldan
var møtet tillit og ro.
Står du der ikkje ein dag eg kjem
fell det meg lett å snu
når eg har stått litt og sett mot huset
og tenkt på at der bur du.
Så lenge eg veit du vil koma i blant
som no over knastrande grus
og smile glad når du ser meg stå her,
skal eg ha ein heim i mitt hus.
Haldis Moren Vesaas
Subscribe to:
Posts (Atom)
